Hillevi Wahl

Alla som känner mig vet att jag håller på att bryta ihop när det närmar sig kalas. Kanske för att jag är så dålig på det. Jag har aldrig varit riktigt bra på att laga mat, och aldrig gjort en tårta i hela mitt liv. Och är, ärligt talat, inte särskilt intresserad av att göra cupcakes och allt som andra supermammor verkar vara så haj på. Inte heller lekar tycker jag är särskilt roligt. Över huvud taget har detta, med att underhålla barn, aldrig varit min bästa gren.
Dessutom så laddar jag födelsedagar med alldeles för mycket höga förväntningar – och sockerchocker. För i brist på egna bakverk brukar vi länsa kakhyllorna, glassboxarna och tårtfaten på Ica.
För TÄNK om något barn inte gillar chokladtårta. Eller TÄNK om någon inte gillar sylt i kakorna. Eller TÄNK om någon skulle tycka det var fel godis i fiskdammspåsarna. Jag brukar ligga med en papperspåse över munnen och hyperventilera innan kalasen och tänka ut alla möjliga katastrofscenarier.
Men lite så här i backspegeln så har de allra flesta småkatastrofer handlat om:
1. att barnen inte har velat sitta ner vid bordet, utan gapar och skriker och hoppar upp och ner.
2. att barnen blir ännu mer uppe i varv av alla sockerchockerna – och
3. att lägenheten varit för trång för tolv barn och åtta vuxna där alla uppför sig som om de överdoserat speed.

Så när Lykke skulle ha 4-årskalas så tänkte jag att vi gör tvärtom i år! Låter ungarna underhålla sig själva och sätter rörelsen i centrum. För vilka ungar vill egentligen sitta ned vid ett bord och uppföra sig? Knappast ett gäng fyraåringar i alla fall. Vi kör tårtan så fort de kommer – och bara en tårta, inget annat, i övrigt frukt. Sedan rör vi på oss. Hela tiden. Alltså behövdes ett sportigt kalas.
Men vilken sport passar 4-åringar, 6-åringar och 9-åringar och gärna föräldrar också och är utomhus? Hm.
Jo, minigolf! Det passar hela familjen. Och vi gjorde det så litet vi kunde, bjöd in tre familjer, med barn i ungefär samma åldrar som våra barn.
Eftersom Lykke så innerligt hade önskat ett Hallo Kitty-tema gjorde jag mitt livs första tårta. En vanlig choklad-köpe-tårta från Ica underst (säkert kort). Ovanpå detta tog jag ett rosa marsipantäcke och ovanpå det gjorde jag en Hello Kitty-figur med färdiga rosor som hårband. Till ögon och näsa hade jag chokladprickar. Och morrhåren var chokladsås.
Det var en 12-bitars tårta, men den räckte faktiskt till 9 barn och 7 vuxna! Gunnar hade köpt två kanelbullar, utifall att någon inte ville ha tårta. Han gömde undan den lite – och bara en halv av dem gick åt.
Jag hade också bett en av mammorna, Christina, att ta med sig en låda med nyttiga chokladbollar, gjorda på dadlar, som barnen fullkomligt älskade. High five på den!
Och saften var Fun Light, den utan socker.

Så barnen kom, sjöng ja må han leva, happy birthday och även den kinesiska varianten. De är ju sådana, våra ungar. Sedan var det snabbt in med en liten bit tårta och sedan slussade Gunnar ut barnen två och två på golfbanan. Marcus, en pappa fick i uppgift att hålla i protokollen. Två föräldrar, Zandra och Tommy, utmanade varandra och gick igång som sjutton och tjoade över hela nejden när det var hole-in-one.
Lykke och hennes jämnåriga spelade ett tag och lekte sedan lite allt möjligt på banan. Mamma, pappa, barn och att de hade affär, plockade blommor och hittade de en igelkott som de matade med äpple.

Alla barn hade roligt och alla lekte i sitt eget tempo. Solen strålade och de föräldrar som för ögonblicket fick en liten ledig stund över kom och satte sig och snackade en stund över en kopp kaffe under parasollet.

Väldigt trevligt och avslappnat.

Jag tror det var första kalaset någonsin som jag verkligen njöt av. Och när alla hade spelat klart de femton hålen, så fick de varsin fiskdammspåse – utan godis. I stället fick den en doftpenna, ett block och en rolig boll. Plus ett litet paket russin.
”Woooow!, sa ungarna och Gunnar och jag gjorde high-five igen.

KOSTNAD:
Det kan också ha varit det billigaste kalaset någonsin. 200 konor sammanlagt för tårtan. 20 kronor per barn och 40 kronor för de vuxna som ville spela minigolf. För oss slutade notan under 600 kronor – inklusive allt!

{ 1 kommentar }

”Hur tänker ni kring socker?” Den frågan får jag ofta när jag berättar om Experimentet. Min föresats är att dra ner så mycket det bara går på sockret under de här tre månaderna. Av många olika orsaker.
Jag har själv något slags sockerberoende, liksom en alkis inte kan sluta dricka förrän allt är slut när han öppnar en flaska, så kan jag inte äta bara några godisbitar, utan måste äta upp allt i hela påsen. Gunnar är lite av samma sort. Och vi märker att barnen börjar ta efter oss.
Sockerchockerna kommer allt tätare och det är så lätt att måla in sig i ett hörn, som förälder.
Jag minns hur det var för ett par år sedan, med MER-drickorna som vi tog efter dagis. För att klara vägen hem. Men de tvingades vi sluta med, för barnen blev vansinniga när de vissa dagar inte fick dricka. I stället för glada när de fick – om ni förstår skillnaden.
Likadant när det gällde att simma. Utan att tänka på det så ”firade” vi med glass efter några timmar i badet. Och det är väl okej om man simmar en gång i veckan eller knappt ens det. Men förra sommaren så badade vi ju varje dag, ibland två gånger om dagen – och barnen hade fått ”lära sig”, att det blev glass varje gång. Så vi tvingades tjafsa om de där glassarna, vilket till slut blev jättejobbigt, för alla. I år kommer vi därför att hålla stenhårt på regeln en enda glass i veckan, på lördagar.

Det är, för övrigt, alldeles för mycket smygsocker i vardagen. Jag har roat mig med att skriva upp alla gånger som vi måste tacka nej till godis, bullar och kakor en normal vecka:

* Vid kaffeautomaten på Gunnars jobb finns tre sorters gratis kakor. Han måste välja bort, varenda gång han tar kaffe. Säkert sex gånger per arbetsdag.
* På barnens vernissage i skolan serverades det hembakta kakor och bullar. De sålde lotter där man vann, kakor och bakverk. Bara det.
* På picknick med kompisar bjuds kakor, bullar och saft.
* I Thaimatskiosken: Ber om ett glas vatten – det är så varmt – och får genast en klubba till barnet.
* Hos korvgubben: Bjuder barnen på godisfiskar.
* Hos frisören: Efter klippning får barnen ett kinderägg.
* Städdag i bostadsrättsföreningen: Bullarnas glada tid.
* När jag är ute på jobb bjuds det nästan alltid på fika, gärna hembakat, som de gärna vill att man åtminstone smakar.
* På kyrkans barntimme finns det nästan alltid en chokladboll efter maten. (Nu har de dock ställts undan lite, det tackar vi för.)
* Varje gång jag har köpt kaffe på Pressbyrån den här veckan – 3 gånger, har jag fått frågan: Ska du inte ha en kanelbulle till, det ingår/kostar bara fem kronor extra. Och det vore så lätt att tacka ja.

Det blir minst 43 fika/godispauser i veckan! Och allt det här är ju gjort av all välmening och som en vänskaplig gest. För att folk är snälla, helt enkelt. Men ändå blir det så mycket! Både för oss vuxna och för barnen. För har de väl fått upp sötsuget och blodsockret så skriker de snart efter mer. Och vi vuxna skriker kanske inte, men vi tappar humöret. Det blir som en ond cirkel som är svår att bryta.

Därför har vi sagt att vi ska ta bort i princip allt socker under de här tre månaderna för att se hur det påverkar oss, både kroppsligt och mentalt. Vilket innebär att man får äta det socker som finns i maten, exempelvis ketchup, men vi försöker välja den sort som har minst socker. Dessutom får man alltså EN glass varje lördag och får äta det som bjuds när det är kalas.

Nästa inlägg ska jag skriva om vårt fyraårskalas – och hur vi lyckades välja bort rätt mycket socker och i stället satte rörelsen i centrum.

{ 0 kommentarer }

Foto: Privat och Nordic Military Training

Äntligen fick jag med mig ungarna på NMT kids! Som jag har längtat. De har inte vågat förut, undrat vad jag har pysslat med i skogen, men har inte haft det där modet att göra det själv, utan mamma. För det är ju så det funkar, mammorna och papporna får hålla sig borta. Här är det i-morgon-ska-jag-käka-barn-till-frukost-Bruno som bestämmer och hjälpinstruktörerna Åsa och Anne-Li som peppar och är lite av extramammor.
Jag fick lite dispans, dock. För att göra research till den här bloggen som ska bli bok. Då vågade de, mina underbara killar, Elliot och Movitz.
Jag vet inte vem som var mest exalterad natten innan, jag eller de där två. Jag kunde knappt sova. Funderade på allt som kunde gå snett, och försökte komma på bra lösningar. Somnade sent, vaknade tidigt och packade det sista. Det blir rätt mycket packning när tre människor ska träna NMT – med frukt, vatten ombyten och extra allt.

Killarnas kompisar Noel och Leon skulle också hänga på. Roligt, roligt! Det var lite kalasstämning när killarna fick varsin blå väst (och bara där sprängdes nästan modershjärtat av stolthet) och lite ”krigsmålning”.

Klockan 10.00 på lördagen var uppställning på två led och sedan bar det iväg ut i skogen. 27 glada ungar i blåvästar fick värma upp med lite lätt jogg, höga knän, björngång och roliga närkampsövningar, innan det var dags för första utmaningen: Diket. Fyllt med iskallt, knähögt vatten, sunkig lera och sörja.
Skulle mina ungar hoppa i? Jag höll andan.

Men jajjemän! Man såg chocken i alla barns ögon när de kände kylan och vattnet och leran dränka fötterna, skorna, vaderna, knäna och ända upp på låren. Alla vi som har gjort det där, minns första gången, hur man liksom håller andan och inte tror att det är riktigt sant. Men jag såg också glädjen och buset och lyckan hos barnen. Åtminstone ett tag.
En liten kille frös för mycket och ville upp. Som tur var hade pappa hukat i buskarna, för han fångades upp av en varm famn och bestämde sig för att gå tillbaka och komma tillbaka en annan gång.
Elliot tyckte inte heller att det var så trevlig – och efter femtio meter och klev upp på sidan av diket. Där blev han riktigt ledsen för han trodde att hans fina skor var förstörda, hur mycket jag än försökte säga att de gick att tvätta av.
”Det här är fruktansvärt!”, sa han.
Movitz körde på rätt friskt – han brukar ju inte vara rädd för lera. Men plötsligt blev det bara för mycket. Oklart vad. Men han blev tvärilsk. Sådär som bara Movitz kan bli.
”Nu vill jag inte springa det här loppet mer. Jag går hem!”
Jag försökte förhandla med honom. Han var stenhård, men gick till slut ändå med på att fortsätta till första vattenpausen, bara till pausen!

Nu ska det väl tilläggas att det var ösregn och ganska blåsigt och kallt. Leon blev också lite frusen, medan Noel var skitglad hela tiden, liksom resten av de härliga barnen i åldrarna 5-11 år. Han stod frivilligt i lerdiket och log och körde upp och ner och upp och ner i djupa diket som om han aldrig gjort annat. Jag förbluffades över barnens smidighet och fokus. Vilka hjältar! Vilka tuffingar! Och så stolta de blev över sig själva, för att de vågade, för att de kunde.
Vi hängde med på lite upphopp och intervaller, sedan var det paus.
Movitz drack upp sitt vatten.
”Så, nu var det första pausen, nu går jag hem!”
”Men Movitz”, försökte jag. ”Det kommer att bli massor med roliga övningar snart, jag lovar.”
Han ville inte höra på det örat. Världens envisaste unge. Hade han bestämt sig för att gå i pausen så skulle det bli så. Han bara travade iväg. Punkt, slut.
Elliot ville också gå hem, sa han. Fortfarande lite orolig över sina skor.
Jag frågade Noel och Leon om de ville stanna kvar och fullfölja, men de ville hänga med oss. Så vi fick gå hemåt. Lite snopet sådär.

Men då inträffade det magiska. Plötsligt släppte något hos alla fyra killarna. För nu skulle de plötsligt krypa genom röret och springa frivilligt i lerdiket och upp och ner och upp och ner och balasera på broar och brydde sig inte alls om att de var leriga och våta och att det ösregnade. De tjoade och jublade åt varandras bedrifter. Förbluffad stod jag och såg på när fyra små lergubbar körde sitt eget NMT-race och visade varandra hur man gjorde.

Samtidigt, på andra sidan skogen så körde resten av NMT kids vidare, med stafetter, lekar och klättrade över en hög mur och mycket annat – för att avsluta med röret, även de. Av rapporterna från föräldrarna att döma så var de flesta fullkomligt lyriska och saliga efteråt. Såklart.

När killarna lekte på kvällen så sa Noel att han gärna ville vara med nästa gång.
”Varför det?”, sa Elliot förbluffat.
”För att det var så roligt!”
Elliot funderade över detta faktum en stund.
”Mamma, jag kanske vill. Nu när jag vet reglerna. Men då vill jag ha andra skor.”
Yessss!

KOSTNAD:
Enskilt pass 150 kronor, 4 pass 500 kronor.

BETYG:
Gunnar: 4. ”De övervinner ju rädslan för att smutsa ner sig. Det är rätt häftigt att se.”
Hillevi: 5. ”Åh, lyckan att se 27 ungar klafsa igenom lerdiket! Och krypa igenom Röret. Vad mer kan jag säga? Alla ungar borde få chansen att prova på NMT-kids!”
Elliot: 4. ”Det var roligt att krypa igenom röret! Kan vuxna det också? Fastnar de inte?”
Movitz: 3999! ”Men jag tyckte inte om att gå i vatten! Annars tyckte jag om det!”
Lykke: 4. ”Mamma vi tycker om träningslera, visst!”

{ 0 kommentarer }